aft uamuþ stonta runaR þaR n uarin faþi faþiR aft faikion sunu sakum| |mukmini þat huariaR ualraubaR uaRin tuaR þaR suaþ tualf sinum uaRin| |numnaR t ualraubu baþaR somon o umisum| |monum ' þat sakum onart huaR fur niu altum on urþi fiaru miR hraiþkutum auk tu miR on ub sakaR raiþ| |þiaurikR hin þurmuþi stiliR flutna strontu hraiþmaraR sitiR nu karuR o kuta sinum skialti ub fatlaþR skati marika þat sakum tualfta huar histR si kunaR itu| |uituoki on kunukaR tuaiR tikiR suaþ o likia ' þat sakum þritaunta huariR tuaiR tikiR kunukaR satin t siulunti fiakura uintur at fiakurum nabnum burnR fiakurum bruþrum ' ualkaR fim ra=þulfs| |suniR hraiþulfaR fim rukulfs| |suniR hoislaR fim haruþs suniR kunmuntaR fim (b)irnaR suniR * nuk m--- (m)-- alu --(k)(i) ainhuaR -þ... ...þ ... ftiR fra sagwm| |mogmeni (þ)ad hOaR igOldga OaRi gOldin d gOonaR hOsli sakum| |mukmini uaim si burin| |niþR troki uilin is þat knuo knati| |iatun uilin is þat (n)(i)(t) akum| |mukmini þur sibi uiauari ul niruþR

Till minne av Vämod stå dessa runor. Men Varin skrev (dem), fadern, efter den döde sonen.

Jag säger det folkminnet, vilka de två stridsbyten voro, som tolv gånger togos som stridsbyte, båda på en gång från ömse män (dvs. från man till man).

Tjodrik den djärve, sjökrigares hövding, rådde över Reidhavets strand. Nu sitter han rustad på sin gotiska häst, med skölden i rem, Märingars främste.

Det säger jag som det tolfte, var Gunns häst (dvs. vargen) ser föda på slagfältet, där tjugo konungar ligga.

Det säger jag som det trettonde, vilka tjugo konungar sutto på Själland under fyra vintrar (dvs. fyra år), med fyra namn, söner av fyra bröder. Fem med namnet Valke, Rådulvs söner, fem Reidulv, Rugulvs söner, fem Haisl, Hords söner, fem Gunnmund (el. Kynmund), Björns söner.

Nu säger jag minnena fullständigt. Någon ... det som han har eftersport.

Jag säger det folkminnet, vem av Ingvaldsättlingarna som blev gäldad genom en hustrus offer.

Jag säger ett folkminne, åt vem en frände (ättling?) är född. Vilen är det (?). Han kunde slå en jätte. Vilen är det (?) ...

Jag säger ett folkminne: Tor.

Sibbe från Vi avlade (en son), nittio år gammal.

Stenen står under tak utanför kyrkogårdsmuren vid Röks kyrka. Den togs första gången ut ur kyrkans mur 1845, och har stått på sin nuvarande plats sedan 1933.

Rökstenen har den längsta texten av alla runstenar, och skiljer ut sig både genom textens utformning och innehåll. Den är huggen med tre vanliga runalfabet: kortkvistrunor, normalrunor och urnordiska runor, och dessutom med flera former av lönnrunor. Sonen Vämods död verkar närmast ha varit en förevändning för Varin att få berätta om några av alla sagor han kunde, och hans text ger oss därigenom en unik inblick i kulturen vid 800-talets början.

Översättningen ovan är Elias Wesséns.

Några av alla böcker om Rökstenen:
Wessén, Elias: Rökstenen. KVHAA, Stockholm 1958 (Svenska fornminnesplatser 23)
Petersson, Conny L A: Rökstenen - Varins besvärjelse. Klockrike 1991.
Häger, Olle och Villius, Hans: Rök - gåtornas sten. Stockholm 1976.

Foto © Christer Hamp 1993-08-12

[ Miljö | Större bild 1 | Större bild 2 | Större bild 3 | Ög 135 | Ög 137 ]