kartongkamera

Fotografisk Tidskrift 1991 nr. 6

  Med en lins köpt på en loppmarknad och en hemgjord kamera av papp har Christer Hamp skapat bilderna här på uppslaget. Det är jakten efter ett personligt uttryckssätt som driver honom.

 

 

Det var mötet med konstnärinnan Ana María Lorenzen, hans hustru från Chile, som på allvar satte fart på Christer Hamps konstnärliga ambitioner. Fotograferat hade han gjort i många år, intresserad av teknik har han alltid varit. Likt en gammal alkemist eller en Strindberg håller han nu på och "uppfinner" kameratekniken på nytt.

Det började med att han helt enkelt klistrade ett fotopapper på insidan av en wellpappkartong och satte ett förstoringsglas framför. I glödlampsljuset tog han ett porträtt hemma i lägenheten. Resultatet gav mersmak och han var snart igång med en ny konstruktion. Med en plankonvex lins för en kondensor köpt på en loppmarknad har han byggt sig en egen kamera av tre millimeter tjock papp.

Det är en riktig storformatare för 24x30 papper. För poängen är att han inte använder film, utan har ett vanligt fotopapper i stället och kontaktkopierar från det.

- Det finns inte kassetter för 24x30 formatet, men jag studerade hur en kassett för 9x12 var konstruerad och kopierade den i kartong.

Själva kameran består egentligen bara av två rektangulära kartonger som passar precis i varandra, målade med mattsvart färg inuti. Han fokuserar genom att dra isär de bägge delarna.

- På en normal storformatskamera har man det som kallas springback, men sådana finesser har inte jag.

En mattskiva av plast får duga. När bilden är komponerad drar han ut mattskivan och trycker sen bara försiktigt ner kassetten i samma spår.

 


Christer Hamps hemgjorda
kartongkamera

 

Men varför i all världen hålla på och göra egna, primitiva kameror på detta sätt?
- Inom foto är allt "upptaget". Det finns inte en teknik eller en stil som inte är prövad, säger Christer.

Alltså sökte han sig tillbaka till rötterna.
- Jag är fascinerad av kalotypier, Fox Talbots gamla uppfinning. Och jag ville hitta mitt eget personliga uttryck. Nu efteråt har jag läst om Diana-kameran. Men jag kände inte till den när jag började.

Konstnärsvänner och bekanta har fått posera framför hembygget, alla lika fascinerade och entusiastiska inför att få sina porträtt tagna. Belysningen är en golv- och en sänglampa, mer avancerad än så är inte "studion". På senare tid har han också gett sig ut på stan för att ta exteriörer.

Nästa steg är att kopiera i en gammal reprokamera, ett riktigt renoveringsobjekt han köpt billigt.

- Då blir mina bilder mer "rena". Kornet, som är ett resultat av strukturen i papperet, försvinner.

Dick Schyberg