Fotografporträttet
Christer Hamp
och hans stora kamera
Fotografi 1995 nr. 5
Christer Hamp har byggt sin kamera själv, av en billig lins, några kartongskivor och en massa tejp. Man kan inte påstå att bilderna blir speciellt skarpa, men de blir så som Christer vill ha dem. |
| En dag satt Christer Hamp och lekte med ett förstoringsglas, och projicerade med dess hjälp en bild på väggen. Han fick en idé om att försöka fästa bilden på papper, och konstruerade därför en enkel lådkamera av wellpapp; gjorde ett hål för förstoringsglasets lins, och placerade ett 24x30 cm fotopapper i lådan.
Bilderna blev tekniskt sett riktigt dåliga, men både han själv och andra tycke om dem - trots allt, eller kanske tack vare de tekniska bristerna. Suddigheten gav dem en drömlik känsla, olik vanliga typer av softning.
Den där första kameran var dessvärre ganska opraktisk, så Christer började förfina tekniken, och experimenterade samtidigt med olika slags linser. Wellpappen byggdes ut mot stadig tre mm tjock kartong, i olika sektioner som löpte i varandra för att kunna justera skärpan. Den senaste, och därmed bästa, konstruktionen består av tre sektioner som kan skjutas fram och tillbaka, alltså en mycket primitiv variant av de vanliga bälgarna på storformatskameror. De olika delarna löper fritt i varandra, men de två inre sektionerna har försetts med varningspilar, som indikerar hur långt man kan dra ut dem utan att kameran faller i bitar.
Papper i kassetten
Kameran är uppbyggd enligt i stort sett samma principer som vanliga storformatare, med det undantaget att den saknar förställningsmöjligheter (det går inte att förskjuta eller vrida film- och objektivplanen). Objektiven de enkla linserna går lätt att byta, eftersom de alla monterats på lika stora plattor. Innanför varje lins sitter någon form av slutare, antingen i form av en platta som skjuts fram och tillbaka i en slits, eller som en mini-rullgardin. Det senare är en mycket snillrik anordning, gjord av vanliga rullgardinsstänger och -fästen, där själva gardinen är en bit ljustät plast från innerpåsen ur en kartong med fotopapper.
På kamerans andra sida kan man skjuta ned en mattskiva med spegelsökare. Mattskivan har tillverkats av plexiglas, som Christer låtit ett glasmästeri blästra på ena sidan (kostnad: några tjugolappar). Blästringen ger den matta ytan som bilden fokuseras på. Spegelsökaren är en ren kartong- och tejp-konstruktion med spegel av plexiglas, och när den inte används fäller han lätt ihop den.
När skärpan ställts in, lyfter han bort mattskivan, och skjuter i stället ned en likaledes egentillverkad kassett. Kassetten är laddad med svartvitt blankt plastpapper (Ilfospeed) i storlek 24x30 cm. Den främsta anledningen till att han använder papper i stället för film är att han då kan följa framkallningen i mörkrumsljus och papperet är ju inte heller lika repkänsligt som film. Papperets ljuskänslighet har Christer på egen hand bedömt vara ungefär ISO 1 i glödlampsljus, ISO 10 utomhus, och ytterligare något mer just efter solen gått ned (under "blå timmen" papperet är ju blåkänsligt...). |
| Pappersnegativen brukar han kontaktkopiera på lika stora fiberpapper. Favoritpapperet just nu är Fortes graderade Bromofort. Han lägger de båda papperen med emulsionssidorna mot varandra, mellan centimetertjocka glasskivor. Två så tjocka skivor behövs för att undvika att det stora papperet lyfter på mitten.
När ett pappersnegativ kontaktkopieras, får den positiva bilden en viss fiberstruktur, vilket Christer först upplevde som störande. Han började därför kopiera negativen i en stor reprokamera (med fiberpapper i reprokameran), och kunde på det sättet också variera bildstorleken, såväl förminska som förstora. Gradvis har han emellertid börjat förlika sig med, och till och med tycka om, fiberstrukturen och därför återgått till att mest göra kontaktkopior.
Linsernas karaktärer
Man kan använda tre olika sorters linser i en "Hamp-kamera" (ja, vad ska man kalla den?): menisker, bikonvexa eller plankonvexa. Menisker han en konkav och en konvex sida, och används bland annat i glasögon. De ger den bästa bilden av de tre olika linssorterna. Bikonvexa linser, till exempel de som sitter i förstoringsglas, är konvexa på båda sidor. De ger en markant "skärpespets" och en kraftig bildfältskrökning (den skarpa bilden ligger inte i ett plan, utan i en "skål"). Plankonvexa linser, som man kan hitta i kondensorer, ger inte lika stark bildfältskrökning som de bikonvexa, men däremot råkar man ut för ett annat optiskt fenomen, nämligen sfärisk aberration (strålar som går genom linsens kanter har inte samma fokus som strålarna nära linsens mitt).
Christer har gjort experiment med alla dessa linstyper, men fastnat för den plankonvexa varianten alla de bilder vi ser här är tagna med en plankonvex lins. Den sfäriska aberrationen märker han i praktiken mest på att linsen inte tycks ha ett bestämt fokus. Små förskjutningar behöver inte påverka skärpan i mitten, men däremot ändras återgivningen av det som är runt omkring väldigt mycket. |
Alla linser han använder till sin kamera, har angivna brännvidder (beror på konvexiteten) och bländare (beror på diametern). Dessa båda mått är mycket enkla att beräkna. Brännvidden bestäms genom att man projicerar en bild på väggen med linsen, och när något som är "oändligt långt borta är skarpt, mäter man avståndet
mellan linsen och väggen. Voilà där fick man fram brännvidden! Bländartalet räknas fram genom att mäta diametern och sedan dividera brännvidden med det måttet.
Obekväma motiv
Som det redan framgått, är Christer Hamp inte en man som gör det lätt för sig. När det rigorösa kamerabygget är klart, vidtar själva fotograferingen. Han släpar ut sin kamera i natur och stad, försedd med två kassetter, så att han alltså kan göra fyra exponeringar innan han måste hem igen för att framkalla. Framkallningen sker sedan i Christers normalstora badrum, där förstoringsapparat och skålar får samsas om utrymmet med övrig inredning (toalett, handfat, badkar, tvättmaskin). Om han sedan ska använda reprokameran för att kopiera bilderna, ja då måste han först bereda plats för den genom att baxa ut den stora förstoringsapparaten med tillhörande bord.
Han har förvisso tagit en hel del bilder även i hemmet en lägenhet i centrala Stockholm men inte heller då har förhållandena varit direkt bekväma. Han har nämligen valt att rigga upp några kontorsarmaturer med 60 W glödlampor och ta porträtt av den stora vänskaran. De porträtterade får hålla sig stilla under den cirka sex sekunder långa exponeringen - eller rättare: i totalt tolv sekunder, eftersom Christer tar två bilder varje gång. Varken mer eller mindre.
Själv tycker han ändå att "kameran är lämpad för porträtt", såtillvida att modellerna är tvingade att ta det lugnt. Det är mycket svårt för dem att förställa sig, eller behålla "konstiga" ansiktsuttryck under en så lång exponering. Bilderna blir "naturligare" än många andra porträtt. Fast ganska förskönande förstås, tack vare den ganska grova softningen...
Gillar att fixa
Varför ägna sig åt sådana här kamerabyggen, kan man lätt fråga sig; varför inte ta bilderna med "vanliga" kameror? Naturligtvis handlar det mycket om att inte bara målet, fotografierna, är det väsentliga. Utan att han även uppskattar den långa vägen dit, att själv fixa och bygga saker.
I en egen text om sin fotografi uttrycker han sig på detta sätt:
"Visst finns det en lockelse i det bekväma livet: vem vill att allt ska vara svårt och mödosamt? Men när man blir överöst av tillrop om att lägga sina resurser på det ena efter det andra, så vänder det sig till slut: vart tog livet vägen? Kan vi inte göra en liten paus här och se oss omkring?"
Men han ger mig också ett annat svar på frågan "Varför?", som på sätt och vis är lika uttömmande: "Jag kan inte låta bli".
Peter Wiklund |
