hakun vonþir ulfr auk þaira mitl(iþs)uþfar(ar) arþo a hafn þisa : þir min hofu a bun, haratafan(ki) fiabuta, v(ibg)an uk saka(rli)þ v- ufr kr(ik)þ(i)þisvarþ : talk nauþf(u)ss i fa(ikna)laþum a k(i)ll; a vanfar annu(ngs)h(al)a rakna ritu þir runar þ(isar). (K)irmi h(i)uk
þair × ask(m)a(na)l(iþ)ar × at f(u)lnaþi × (dr)ukko × a vik(r)boþins s(amn)ati × at afa(n)ki × þufnar ufrar × uk sa k(rikþori bann)aþisk vi a vanfari × osmun(t)r hjak runar þisar

Håkan, Vonder, Ulf och deras medutfarande härkamrater ankrade å dena hamn; dessa män tillvägabragte på uppmaning, för indrifvande med vapenmakt af böter, krigsförbud för utförsel och en (väpnad) utsökningsflock gent emot grekfolkets skyddsvakt (lejonet); till ett vanmärke för de fega upprorsmännen ritade de dessa runor. Germe högg.
Skeppshärmännen rikligen drucko å hamngästabudets gille till utbrottet af en häftig träta; och grekhopen beskärmade sig illa öfver vanheder. Osmund högg dessa runor.

Bilden visar Historiska museets gipsavgjutning av marmorlejonet från Atens hamnstad Pireus, som senare förts till Venedig. Runorna är ytterst svårlästa, och texten har tolkats på vitt skilda sätt, se de andra sidorna om Pireuslejonet. Denna tolkning är Fredrik Sanders (Marmorlejonet från Piræeus med nordiska runinskrifter. Stockholm 1896)

Foto © Christer Hamp 2003-04-06

[ Hela statyn | Vänstersidan ]